Ordlista

ANNONS:
Det är vanligt att man sätter in sin bröllopsbild i den lokal dagstidningen för att både berätta om vigseln och för att tacka sina gäster. Priserna varierar, i vissa tidningar är annonseringen gratis. En del par sätter även in en annons när de ska ha lysning eller för att berätta när de ska gifta sig.

BESTMAN:
Anglosaxisk tradition som börjar komma till Sverige. Vanligen utses brudgummens närmaste vän, eller bror. Uppgiften för honom är att finnas vid brudgummens sida i kyrkan när han väntar på sin brud, hålla reda på ringen/ringarna och att ta fram den till brudgummen vid rätt tillfälle. Han fungerar också som brudgummens stöd i största allmänhet. Han brukar också ansvara för den eventuella svensexan.

BORGERLIG VIGSEL:
Förrättas av lagfaren domare i tingsrätt eller av en person som länsstyrelsen förordnat till vigselförrättare. Rättsligt bindande handling utan religiösa inslag. Två vittnen krävs. Sker ofta under enkla former. Borgerlig vigsel blev tillgänglig för alla 1908.

BRUDBUKETT:
Bukett som bruden bär under vigselakten. Började användas i mitten av 1800-talet. De var från början små och blev med tiden allt större. På senare år har allt mer avancerade bindningar blivit populära. Av tradition är det brudgummens uppgift att välja och köpa brudbukett till sin brud. Traditionellt användes oftast vita blommor eftersom den vita färgen är symbolen för renhet, i dag är det mera vanligt med färg i buketten.

BRUDKISTA:
Bruden samlar föremål och värdesaker i en speciell kista till det nya hemmet. Seden har mycket gamla anor. Brudkistan var från början en del av hemgiften.

BRUDKRONA:
Kronan, den gyllene, var i äldre tid kanske den viktigaste detaljen i brudens utstyrsel. Kronan lånades ut av kyrkan till "kyska brudars skrud", och den visade brudens renhet och dygd. Kronan blev därmed symbol för hela bröllopet. I början av 1800-talet blev metallkronan omodern och ersattes i de högre stånden av myrtenkronor. Bland allmogen användes mässingskronor, konstgjorda blommor och pynt och kronorna dekorerades med spiror, blombuketter, och brokiga blad. På 1900-talet blev brudkronorna smäckrare och i gjordes i silver, i dag är det mindre vanligt att bruden bär krona. Men man kan se en trend att intresset för kronan ökar.

BRUDKÖP:
Äktenskap ingicks genom att mannen köpte sig en brud av brudens giftoman, hennes far. Villkoren för köpet bestämdes i ett avtal mellan den blivande mannen och fadern. Förekom i Sverige fram till omkring 800 e kr.

BRUDLOPP:
Ordet "bröllop" kommer från detta ord. Det var ett begrepp som fanns vid tiden före den kyrkliga vigseln, då fadern förrättade giftermålet och överlämnade sin dotter till brudgummen. Efter ceremonien, som ägde rum i brudens hem, skulle man snabbt ta sig till brudgummens hem där bröllopsfesten ägde rum. Färden, som ansågs farlig, kallades brudloppet.

BRUDNÄBB:
Två eller flera finklädda barn, 4-8 år gamla, som går framför brudparet in i kyrkan. Symbol för livets gång.

BRUDSKÅDNING:
Allmänheten tittar på bruden och brudparet. I de högre stånden i staden fram till 1870-talet öppnades brudens föräldrahem innan vigseln först för representanter för hovet och därefter för gatans folk. Bruden fick utstå kritiska kommentarer från åskådarna som defilerade förbi henne och hennes uppvaktning. Före mitten av 1800- talet beskådade allmogen på landsorten brudparet i kyrkan i samband med högmässan. På många håll stod brudparet på en stor sten på kyrkbacken, den så kallade heta stenen. När vigseln flyttats till hemmet eller prästgården var det inte lika lätt att ta sig en titt på bruden eller brudparet. Ungdomarna gav sig då på kvällen av till bröllopsgården för att "ropa ut" brudparet. Man brukade också skjuta salut för brudparet och då kom folk från alla håll. Brudskådarna blev oftast bjudna på en sup och på mat från bröllopsbordet. I dag lever brudskådningen kvar i form av de bröllopsbilder vi kan se på tidningarnas familjesidor eller på bröllopsfoton i fotografernas skyltfönster

BRUDSKÅL:
Den första skål som utbringas när brudparet anländer till festen och alla gäster är samlade. Alla brukar ropa ”Brudparets skål” och höjer sina glas och tittar på brudparet. Brudskålen kan också utbringas vid middagen, efter välkomsttalet. Traditionellt serveras äkta Champagne eller mousserande vin.

FOTOGRAFERING:
Allt sedan fotot uppfanns har fotografering vid bröllop varit ett viktigt inslag på bröllopsdagen. Det viktigaste minnet är ju fotografierna och därför bör brudparet lägga extra omsorg på att välja en bra fotograf.

FÄSTMÖGÅNGEN:
Tiggarvandring för fattiga brudar. Högtidsklädda blivande eller nygifta hustrur sökte bidrag till sin bosättning genom att gå runt i gårdarna och med hjälp av en munvig följeslagare be om en gåva till det nya hemmet. Många fattiga ungdomar fick på detta sätt ett gott bidrag till sin bosättning. Seden blomstrade under 1600- och 1700- talen och upphörde i mitten av 1800-talet.

FÖRLOVNING:
Efterföljare till trolovningen. Sker i samma stund ett par bestämt sig för att gifta sig. Är ett informellt löfte om äktenskap där ringar brukar växlas. Till skillnad mot trolovningen har förlovning ingen juridisk betydelse. Tiden mellan frieri och vigsel varierar mycket. I dag förekommer det att par förlovar sig utan att äktenskap är planerat.

GE BORT BRUDEN:
Engelsk sed där brudens far leder fram sin dotter till altaret där den blivande mannen står och väntar. Tärnor och marskalkar följer bakom bruden och hennes far. Framme vid altarringen överlämnar fadern dottern till brudgummen och går sedan och sätter sig bredvid sin hustru.

HEMGIFT:
Bruden för med sig en samling föremål och egendom till det nya hemmet. Seden har sina rötter i medeltiden (kallades då hemföljd och avtalades mellan mannen och fadern till bruden ) och förekom en bit in på 1800-talet. Traditionen med att samla föremål i en speciell kista , brudkistan, har levt kvar in i våra dagar.

HINDERSPRÖVNING:
Kontroll av att hinder för äktenskap inte föreligger. Ansökan görs hos Lokala skattemyndigheten senast en vecka innan vigseln. De utfärdar ett intyget som gäller i fyra månader.

INBJUDAN:
Stilen och karaktären på inbjudningskortet till bröllopet visar vilken typ av bröllop brudparet har tänkt sig. Skickas ut sex till åtta veckor innan bröllopet med OSA (sista dag för svar) en till två veckor innan bröllopet. Obligatorisk information på inbjudan är datum, tid och plats för vigseln samt festen/middagen samt klädsel.

KYRKLIG VIGSEL:
Juridiskt bindande ceremoni i kyrkan med religiös innebörd. Ceremonien innehåller några huvudmoment: lovprisning, inledningsord, bibelläsning, bön över ringen/ringarna, förbön, Herrens bön och välsignelsen. Psalmsång brukar ingå och utöver det kan brudparet välja att ha med någon som sjunger eller spelar. Det var med 1734 års lag som kyrklig vigsel blev den fullt legala, före hade den ofta ägt rum i brudens hem utan närvaro av präst. 1600- och 1700-talen var de klassiska bondbröllopens tid och under 1800-talet avtog de kyrkliga vigslarna igen eftersom överklassen hade gått in för hemmavigslar, vilket spred sig till de som hade det bättre ställt bland allmogen. Det blev dock snart mycket populärt igen med kyrklig vigsel, och nu som en mer storslagen högtid. Kyrklig vigsel är fortfarande den vanligaste.

KYRKOMARSKALK:
Den som leder bröllopsgästerna rätt i kyrkan. Kan vara samma person som marskalken.

LYSNING:
Den förestående vigseln kungörs i kyrkan, en sed som numera är frivillig och mindre vanlig. Har anor från 1200-talet. Genom 1734 års lag kom lysningen att kopplas ihop med kyrklig vigsel. Lysningen ropades ut från predikstolen tre söndagar i rad och under den tiden skulle den som kände till hinder för äktenskapet meddela det. Det var en slags offentlig hindersprövning. Kring lysningen fanns många traditioner, t ex hette det att paret "ramlat ner från predikstolen" vid första lysningen. Vännerna gav lysningsfolket käpp och krycka och de blev bjudna på brännvin, kaffe och dopp. Seden med lysningsuppvaktning och lysningskalas går tillbaka till slutet av 1800-talet i borgerliga kretsar och spreds sen vidare. Fästfolket skickade ut s k lysningskort och så småningom annonserades i dagspressen för att vännerna skulle uppmärksamma lysningsmottagningen. Lysning i dag innebär oftast en lysningsmottagning där det t ex kan vara praktiskt att överlämna bröllopspresenter.

MARSKALK:
Tärnornas manliga motsvarighet. Går i par med tärnor bakom brudparet in i kyrkan. Marskalken går bakom brudgummen och tärnan bakom bruden.

MORGONGÅVA:
Hedersgåva från brudgummen till bruden morgonen efter bröllopet. Har rötter mycket långt tillbaka i tiden. Var inte frivillig utan lagstadgad, och avskaffades ur svensk rätt 1920. Troligen har morgongåvan från början varit ett pris för kvinnans jungfrudom. I dag har gåvan en romantisk innebörd, är ofta ett vackert smycke eller något annat personligt.

MÖHIPPA:
Avskedsfest för den blivande bruden. Har anor från 1500-talets så kallade mökvällar. Arrangerades då av brudens föräldrar för släkt och vänner i bröllopsgården kvällen före bröllopet. I slutet av 1800-talet blev tillställningen en fest där enbart kvinnor deltog. Ordet "hippa" är ett ord som uppstod vid sekelskiftet. Betyder "festlig tillställning, kalas med spritdrycker som viktigaste traktering". Den moderna möhippans uppkomst började kring sekelskiftet då frigjorda kvinnogrupperingar, t ex studentskor och konstnärinnor började fira, i egenskap av väninnor, bruden hemma hos någon av flickorna eller på restaurang. Karakteristiska drag för möhippor, nu som då, är att bruden ska tas med överraskning, att deltagarna brukar vara utklädda - t ex med utklädsel som parodi på bröllop eller som anspelar på det sorglösa ungkarlslivet som bruden är på väg att lämna. Vanligt är också att väninnorna ordnat olika upptåg för bruden. Av hänsyn till brudparet förläggs numera möhipporna oftast några veckor före bröllopet.

NATTFRIERI:
Sed från 1700- och 1800- talets nordsvenska bondesamhälle. De unga männen samlades och drog runt i gårdarna på kvällarna och slog sig ner på flickornas sängkant. Hopen drog efter en stund vidare och lämnade kvar en sängkamrat till varje flicka. Oftast var det hela mycket oskyldigt och accepterades av de äldre.

PARTNERSKAP:
Ett homosexuellt par i Sverige kan sedan 1995 registrera partnerskap. Ceremonin är i stort sett den samma som vid en borgerlig vigsel. Partnerskapet innebär att paret med vissa undantag får samman rättigheter och skyldigheter som heterosexuella makar. För registrering av partnerskap krävs hindersprövning.

STÅTA BRUD:
I början av 1800-talet förlades vigslar ofta på fredagar eller lördagar och i prästgården eller i brudens hem. För att de nygifta ändå skulle visa upp sig för allmänheten fanns seden att de söndagen efter vigseln gick sist in i kyrkan och sakta uppför mittgången, hon till vänster och han till höger. Han öppnade hennes bänkdörr och gick därefter och satte sig bland övriga män. Efter gudstjänsten reste han sig före de andra, gick och hämtade henne och sedan gick de ut först av alla. Det var en slags offentlig manifestation av parets förändrade roller och ett sätt för dem att få visa upp sig i sin bästa klädsel.

SVENSEXA:
Möhippans maskulina motsvarighet. Ordet "sven" kommer från Svenkvällen - samma afton som mökvällen tycks brudgummen ha haft en avskedsfest i sitt hem. Ordet "sexa" syftar på en lättare måltid vid sextiden på kvällen i början av 1800-talet. Den moderna svensexan utvecklades i mitten av 1800-talet i borgerlig miljö. Nu blev det istället kamraterna som bjöd brudgummen, från början i akademiska och militära kretsar. Här fanns en stark kåranda och det var naturligt att fira av varandra när någon lämnade ungkarlslivet. Festandet handlade mycket, redan då, om att dricka sig mer eller mindre redlös och att lyckas med att skämma ut brudgummen. På 1920-talet var seden spridd över landet och är en av de traditioner som överlevt i modern tid trots traditionsupplösningen på äktenskapets område.

TACKKORT:
Brudparet skriver och tackar gästerna som var med vid bröllopet för deras närvaro och för presenten. Foto på brudparet brukar följa med. Gästerna skriver 1 vecka efter bröllopet och tackar värden/brudparet för att de fick vara med på bröllopet.

TROLOVNINGSLÖFTE:
Om äktenskap där kvinnan och mannen i vittnens närvaro tog varandra i hand och lovade att uppfylla ingångna giftermålsavtal (pengar och gåvor) var i äldre tid mycket viktig. Ansågs t om konstituera äktenskapet och barn som föddes i en sådan förbindelse hade rätt till arv. De juridiska reglerna togs bort 1915.

TOASTMASTER:
Person som under bröllopsmiddagen styr talen och skålar med gästerna. Han/hon gör upp en lista över talarna och presenterar dem i lämplig ordning och vid lämpligt tillfälle under middagen. Ombesörjer att gästerna får sin välkomstdrink och noterar då också vilka som vill hålla tal under middagen. Läser även upp inkomna telegram och håller i eventuell allsång.

TÄRNA:
Är vanligen en yngre kvinna, oftast syster eller nära väninna till bruden, som hjälper bruden med all service och alla bestyr under bröllopsdagen, t ex med påklädningen. Traditionellt brukar tärnan/tärnorna hjälpa till med brudklädseln och det som hör till. Hon går efter brudparet, bruden, in i kyrkan, tillsammans med ev. marskalk. Hennes uppgift vid vigseln är bland annat att hålla i brudbuketten. Hon tar ofta hand om den eventuella möhippan. Tärnor brukar vara ogifta.

VIGSELRING:
Äring som kvinnan får vid vigseln och som sätts på vänster ringfinger tillsammans med förlovningsringen. Ibland får även mannen en ring vid vigseln, dvs. man växlar ringar precis som vid förlovningen. Andra varianter kan också förekomma.

ÖNSKELISTA:
Brudparet gör en lista över de presenter de önskar sig. Listan överlämnas sedan till värdparet för vidare information till gästerna. Önskelistan kan också placeras i varuhus eller på internet där gästerna kan bocka av den present de köpt så att det inte blir dubbletter.